Långt borta i fjärran östern

nånstans i ett annat land

där sitter en man och funderar

med ett fotografi i sin hand

en bild av hans enda dotter

ett vackert och oskyldigt barn



Det var länge sen hon lämnade jorden

men hans kärlek, den finns ännu kvar

hans hud är sargad och ärrig

hans kropp är gammal och klen

men han minns ännu den dagen

då deras ögon mötte dödens sken



SOLEN FÖRSVANN

BAKOM RADIOAKTIVT DAMM

HIMLEN BLEV SVART

ATOMVINTERNATT



Marken rasade under deras fötter

trycket blåste bort deras hus

tiotusentals människor blev blinda

när dom såg in i Dödens ljus

sen dess är inget detsamma

folk tänker inte längre som förut



Man har insett att människans dumhet

kan orsaka jordens slut

så han sitter där och funderar

med sin dotters bild i sin hand

varje kväll ser han solen gå ner

vid hans hemstad Hiroshimas strand



SOLEN FÖRSVANN

BAKOM RADIOAKTIVT DAMM

HIMLEN BLEV SVART

ATOMVINTERNATT



I en obeskrivlig hetta

simmade allt i ett hav utav blod

ett inferno av rök och eld

där vackra byggnader en gång stod



Han försöker att glömma

atombombens tillkomst i historien

men han kan bara önska

att det aldrig nånsin får hända igen