Det blste i mitt inre en iskall, hstlig vind.

Och frosten i mitt sinne drev prlor till min kind.

Ock kylan trngde utt och hrdade mitt skinn.

Och huden blev en fstning som inget slppte in.



D stod du dr i vimlet och strckte ut din hand.

Som polstjrnan p himlen som hjlper en i land.

S rkades tv stjrnor i rymdens ondlighet;

Tv tynande lanternor p havets dslighet.



Och den som brjat stelna, och trotsa krleken,

befruktas till att leva och lska sjlv igen.



S vill jag bli som Solen som vrmer dina ben,

som luften och som Jorden; som livet dom dej ger.

S vill jag bli som regnet, nr vgen din knns hrd,

och kunna fukta marken framfr dej dr du gr.