P Kren nittonhundrasjuttioett, tog en kompis med mej en dag,

vi skulle kolla in ett hftigt band, som skulle va s jvla bra.

Och efter ett par minuter, att bandet hade dragit igng,

ja, hela lokalen svngde, och alla sjng med i deras sng.

h, vilket drag, vilket underbart drag,

h, vilket drag, vilket helvetes drag,

vilket drag,

vilket underbart drag.

Och efter halva konserten tystades musiken ner,

och en sngare i mrka solglasgon satte sig vid pianot ner.

Det var det bsta jag hrt, nr rsten genom mrkret skar,

ja, hela kroppen sklvde jag kan inte sga vad det var.

Jag ska frska frklara i ord, men jag tror det mste ses,

men sn musik finns inte i dag och kommer nog aldrig mer.

h, vilket drag, vilket underbart drag,

h, vilket drag, vilket helvetes drag,

vilket drag,

vilket underbart drag.

Nr jag gick ifrn lokalen var det en rst i mitt hjrta som sa,

den dr sngaren med det storburriga hret kunde lika grna va jag.

Och nr jag nu str p scenen, s minns jag varje gng,

nr sngarn med den spruckna rsten sjng: